Konst på BMC

Ett antal mindre lösa konstverk har köpts in av Statens Konstråd och finns utplacerade i BMCs lokaler. Dessutom har tre större projekt genomförts i samband med jubileum och färdigställandet av nya lokaler.

Bror Marklund
”DNA-molekyl”, bronsskulptur 1977

Bror Marklunds (1907-1977) monumentala skulptur ”DNA-molekyl” utfördes på uppdrag av Statens konstråd till Uppsala Universitets 500års-jubileum 1977. Skulpturen är nu inrymd på en gårdsbildning, men var ursprungligen synlig från långt håll, placerad vid BMCs norra entré.
Ur en uppsprucken, blombladsliknade cellform sträcker sig den tretton meter höga spiralformen, gjord i brons med förnicklade delar. Under sommarhalvåret fungerar den även som fontän och i dess nedre del strilar en ridå av fallande droppar.
I denna skulptur ställs det mjuka, varma mot det trasiga, expressiva som så ofta i Bror Marklunds arbeten. Kring DNA-molekylen finns sfäriska klot och välvda, kvadratiska plattor som ” växer” ut ur spiralformen.
Tyvärr kunde konstnären på grund av sjukdom inte själv arbeta med verket i slutskedet. Skulpturen blev den största Bror Marklund utförde. Det blev en värdig avlutning på en serie skulpturer, som kännetecknas av att allvarligt tala om människans situation i världen. ”DNA-molekyl” kan ses som en symbol för värnandet om vårt liv och vår arvsmassa.

Text: Patrik Förberg 2004

Pär Andersson
Målningar, 1983

Pär Andersson (f 1926) är målare i en klassicistisk tradition som arbetat i en folklig dekorativ målarkonst, med en koloristisk lätthet och känsla för ljusets valörer.
För den långa förbindelsegång i BMC, den s k ”A.-linjen”, har Pär Andersson målat tio växtgirlander med olika bladverk, bär, druvor och frukter. Växtgirlanderna är målade parvis och löper likt valvbågar: nertill finns målade korgar och krukor, varur den frodiga växtligheterna klättrar längs väggarna upp i taket.
Målningar bildar en rytmisk andning genom det långa stråket och de varma, klara färgerna skapar intimitet och orientering i byggnaden. Pär Andersson arbetar ofta med att på detta sätt föra in sina målningar av prunkande lövverk och grönska i ofta oväntade kontraster till den moderna tidens arkitektoniska miljöer.
Till dessa väggmålningar hör sexton målningar, som efter en renovering av BMC 1998-2003 erhållit ny placering i förbindelsegången.

Pär Andersson fick 1986 ett konstnärligt tilläggsuppdrag i BMC. I trapphall C11 har han här skapat reliefer och målningar på runda väggfält. Motiven är bl a koltrastar som prasslar i löv och sjunger. De är stiliserade i form och färg, skapade på ett lekfullt och humoristiskt sätt.

Text: Patrik Förberg 2004

 

Håkan Bengtsson,
Målningar 2003

OM HÅKAN BENGTSSON PÅ BMC

I samband med projekteringen av den nya restaurangbyggnaden 1998 kontaktade BMC (Uppsala universitet) Statens konstråd med förfrågan om bistånd till den konstnärliga utsmyckningen. Eftersom restaurangen redan rymde så mycket av funktioner och arkitektonisk omsorg, bestämde vi i samrådsgruppen att ett konstnärligt uppdrag skulle förläggas till systemen av trapphus och korridorer i den befintliga delen. Uppgiften var enorm, närmast svåröverskådlig. Inte minst på grund av den arkitektoniska repetitionen kändes det vällovligt att låta konsten komma in som ett komplement, kanske som ett sätt att underlätta orienteringen i byggnaden. Efter en parallell skissomgång (med Maria Hellström) inbjöds Håkan Bengtsson (född 1965) att utföra sitt förslag. Och efter flera års väntan då renoveringen av trapphusen drog ut på tiden, står nu äntligen Håkan Bengtssons gestaltning klar.

Håkan Bengtssons konst har starka beröringspunkter med arkitektur, kanske särskilt den sortens modernistiska, linjära och strukturella arkitektur som BMC representerar. Hans stora monokroma målningar betonar ytan, linjen, den koncentrerade energin som ryms i färgen och teckningen. Så här skrev jag 1999 om Håkan Bengtssons konst:

”Någonting viktigt har hänt när intresset vänts bort mot det spektakulära till det mera näraliggande, till en vardag som lyfts fram och synliggörs. Håkan Bengtssons målningar fungerar som markeringar av rummet, varje avgränsad yta blir som en handpåläggning, ett sätt att tillföra väggen energi. Uttrycket uppstår genom rörelsen, genom handens noggranna men ändå inte fullt ut behärskade rörelse som upprepats om och om igen. Det är som om mängden av inristade spår bevarar den kraft som gick åt för att göra dem, som om alla de tankar som tänkts fortfarande finns kvar här, nerladdade, liksom möjliga att framkalla om man lät sin egen hand följa samma spår… Formaten är stora och hela, neutrala, som utsnitt ur en vägg. Estetiken har liksom sedimenterat till ett synliggörande av fakta, ett resultat av alla de oräkneliga ansträngningar som ligger bakom det enskilda verkets tillblivelse.

Både metod och uttryck försätter verken i relation till arkitektur. Här finns samma kondenserade känsla, samma märkligt ”talande” stumhet som uppstår då ett byggnadsmaterial behandlas med fullständig konsekvens. Precis som en vanlig vägg inte är avsedd att ägnas någon större uppmärksamhet kan man tolka dessa målningar som bakgrund, som förutsättande en händelse utanför sig själv. […]

Målningen lägger sig på ett tonläge och vibrerar. Den förstärker och bekräftar varje sammanhang den hamnar i, och därmed säger den också något viktigt. Den påstår mycket lite: den visar det som är.”

På BMC har Håkan Bengtsson utfört en serie verk, som binder ihop två trapphus (C5 och C7) samt korridoren på plan 3. Det är inte en konst som hävdar något ”annat”, som ställer sig i en motsatt position visavi arkitekturen. Tvärtom går den in på lika villkor med sin omgivning: understryker, solidariserar sig med, tydliggör, lyfter fram. Men eftersom det är konst det är frågan om rymmer den ”kanter” att få fäste i, personliga egenheter som är svårare att bli varse inom arkitektur. I detta sammanhang, det platsspecifika konstverket som delvis även är utfört på plats, låter Håkan Bengtsson den individuella insatsen tilldelas en särskild betydelse. Med kol på väggen skriver han ord i en av nischerna, ord som förmedlar något av den energi som genererats, förbrukats och under arbetets gång varit i omlopp här. Det vi uppfattar som anonymt och opersonligt – geometriska rutnät, enfärgade ytor, repetitiva strukturer – är i själva verket resultatet av en enorm koncentration, kroppsliga ansträngningar och intensiv mänsklig tankeverksamhet. Det generella uttrycket uppstår ur viljan att underkasta sig en större helhet, istället för att lyfta fram sig själv som individ. Detta är förtjänsten med den modernistiska arkitektur som BMC utgör, och i mötet med Håkan Bengtssons konstverk träder den fram.

Text: Catharina Gabrielsson
ansvarig projektledare för Statens konstråd

Förutom den konst som tillkommit på uppdrag av Statens Konstråd så finns i restaurangen en målning samt en designad kakeluppsättning av konsnären Göran Gidenstam.

 

I The Svedbergsalen hänger en akryl av Jacques Deshaies, inköpt av Uppsala Universitet 2003.